Journalism's first obligation is to the truth, skriver Bill Kovach och Tom Rosenstiel på första sidan i sin "The Elements of Journalism". Plikten att berätta sanningen är en av de tio elementen i det som Kovach och Rosenstiel har valt att kalla för just "The Elements of Journalism".
I det här blogginlägget kommer jag att reflektera över relationen mellan, det som i folkmun kallas för, gammelmedier (alltså traditionella medier, som t.ex. tryckta dagstidningar, TV och radio) och de nya sociala medierna. Den utveckling som har kommit de senaste åren med bloggar, Facebook, Twitter och liknande sociala medier är en helt naturlig och också nödvändig utveckling i dagens samhälle. Vi människor tycker om att vara med och kommentera och diskutera de händelser som tas upp i medierna. Det är svårt att göra det i en tryckt dagstidning t.ex, men i och med de sociala mediernas intåg så möjliggörs det.
Ett begrepp som är högst relevant i sammanhanget är objektivitet. I gammelmedierna objektivitet varit ett oerhört centralt begrepp, men i och med de sociala mediernas intåg så tror jag att objektivitetens gränser har tänjts lite. Även inom gammelmedierna.
Kovach och Rosenstiel skriver på sidan 40 i "The Elements of Journalism" att vissa sanningar är lättare att berätta objektivt än andra. Det här citatet kommer från journalisten Richard Harwood. Han säger att det är lätt att berätta att resultatet i en amerikansk fotbollsmatch var 20-8, men varför resultatet blev just detta. Det kan berättas på hundratals olika sätt, ur hundratals olika vinklar.
"The journalist at the New York Times told the other day that the New York Giants lost a football game by a score of 20-8. Now that was a small piece of truth. But the story of why the Giants lost can be told in a hundred different ways - each story being written through a different lens that is fogged over by stereotypes and personal predilections"
Jag tycker att det här citatet är otroligt bra. Det säger egentligen allt om vad journalistik går ut på. Ett gäng journalister kan bevaka samma händelse, men skriva texter som skiljer sig från varandra enormt mycket. En journalistisk text är en personlig vinkling av en händelse, som påverkas av en massa olika saker.
Sociala medier möjliggör att en större massa kan bidra med sina personliga åsikter om och skildringar av olika händelser och så. Visst är det så att gränserna för pressfrihet, rättssäkerhet och integritetsskydd utmanas och påverkas, men jag tror att det oundvikligt. På webben kan man lätt vara anonym och på så sätt våga uttrycka sig på sätt som man kanske inte skulle våga göra i gammelmedier. Jag tror att vi kommer att få se mer och mer exempel på hur gammelmedierna mer och mer smälter ihop med de sociala medierna. Jag ser inget negativt i det. Jag tror bara att samhället mår bra av att publiken kan vara med och påverka i större utsträckning.
söndag 2 januari 2011
torsdag 4 november 2010
Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?
Journalisten och författaren Per Lindeberg är troligen mest känd för att ha skrivit den bok som jag har valt att läsa och basera det här blogginlägget på. Den är titulerad "Döden är en man" och innehåller en mycket omfattande granskning av fallet Catrine da Costa, som är ett av de mest uppmärksammade rättsfallen i modern svensk historia.
Den 27-åriga Catrine da Costa, som under våren 1984 försörjde sig som prostituerad i Stockholms innerstad, försvann på pingstdagen den 10 juni 1984. Den 18 juli samma år hittades hennes styckade kropp, uppdelad i ett antal plastsäckar vid Talludden under Essingeleden i norra Stockholm. I januari 1988 åtalades två läkare, som kallades Obducenten och Allmänläkaren i medierna, för styckmordet på Catrine da Costa. Tillsammans ska de, under rituella former, ha styckat Catrine da Costa efter att ha utsatt henne för bisarra sexuella våldshandlingar inför ögonen på ett litet barn.
"Döden är en man" gavs ut 1999 av Fischer & Co. I denna bastanta bok redovisar Per Lindeberg en omfattande granskning av fallet innehållande förundersökning, vittnesmål, rättegångsprotokoll och mediebevakning. Per Lindeberg fick tillgång till tidigare hemligstämplat material och material som sållades bort i den första polisutredningen. Han skriver en hel del om mediernas roll i målet, vilket jag tycker är mycket intressant. Redan innan rättegången startat beskrev massmedierna bevisningen i ärendet på ett sätt som gjorde att en fällande dom framstod som den enda rimliga utgången. Per Lindeberg skriver att det var tydligt att även nämndemännen påverkades av det som skrevs om rättegången i massmedierna.
Är det här en journalistisk bok då? Eller framstår det mer som en fiktiv deckare? Jag tycker att Per Lindeberg i allra högsta grad har hanterat den journalistiska formen på ett bra sätt. Jag tycker det känns som att jag läser redovisningen från en mycket omfattande granskning av ett uppmärksammat fall, precis som det här är. Han skriver på ett sådant exceptionellt faktaspäckat sätt att det är svårt att få en bild av att det på något sätt skulle kunna vara ett skönlitterärt verk.
En sak som jag dock fastnar för när jag läser "Döden är en man", trots att den framstår som en opartisk skildring av det som hänt, är att den är riktigt spännande. Som en deckarthriller eller liknande. Jag som knappt har hört talas om det här rättsfallet tidigare, läser med stor nyfikenhet vidare för att få veta vad som "ska hända härnäst". Jag skulle absolut inte påstå att det är negativt, snarare tvärtom. Och jag tror att det är Per Lindebergs språk och disposition bidrar till att göra det här till en så pass spännande läsning.
Den här typen av journalistik kan ha både för- och nackdelar tror jag. En stor fördel är självfallet att du som journalist inte tvingas välja bort material som kan vara relevant, men som kanske inte "får plats" när du skriver en nyhetsartikel på 2000 tecken. Svårigheten är att hålla sig till den journalistiska skrivformen. Det är nog lätt att sväva iväg till något som inte riktigt passar in under benämningen journalistik. Jag tycker att Per Lindeberg har lyckats mycket bra med att skriva en journalistisk dokumentärbok. Även om spänningshalten kanske är densamma som i en skönlitterär roman, så tycker jag inte att han försvinner bort från det journalistiska.
Jag anser att man bör ha samma krav på sanning, källkritik och etik trots att det inte är en nyhetsartikel för Dagens Nyheter man skriver. Kravet på etik är dock, som alltid, det som är svårast att förhålla sig till. Ett etiskt övertramp är mycket svårare att identifiera än ett som har med sanningshalt att göra. Man ska alltid vara kritisk när man läser en text som utger sig för att skildra en verklig händelse. Min uppfattning av innehållet i "Döden är en man" är att det som skrivs är relevant i sammanhanget och att Per Lindeberg varit källkritisk när han har gått igenom det material han har haft tillgång till och bara redovisat det som har känts relevant och sanningsenligt. Jag kan dock tycka att han gör vissa etiska övertramp här och där, genom att framföra vissa uppgifter som i sammanhanget känns lite tveksamma, men som jag skrev tidigare. Etik är svårt.
Jag tycker att "Döden är en man" är en fascinerande och enastående skildring av ett rättsfall där medierna kan ha fått spela en för stor roll för utgången. Kanske hade utvecklingen i rättsprocessen blivit en annan om medierna inte hade uppmärksammat det så mycket. Mycket av det som Per Lindeberg skriver pekar på det.
ERIK HÖGKVIST
Källor:
Lindeberg, Per, Döden är en man, Fischer & Co 2008 (originalupplaga 1999)
http://www.mediemordet.com/ - Mediemordet, om det s.k. styckmordet, obducenten och allmänläkaren.
Den 27-åriga Catrine da Costa, som under våren 1984 försörjde sig som prostituerad i Stockholms innerstad, försvann på pingstdagen den 10 juni 1984. Den 18 juli samma år hittades hennes styckade kropp, uppdelad i ett antal plastsäckar vid Talludden under Essingeleden i norra Stockholm. I januari 1988 åtalades två läkare, som kallades Obducenten och Allmänläkaren i medierna, för styckmordet på Catrine da Costa. Tillsammans ska de, under rituella former, ha styckat Catrine da Costa efter att ha utsatt henne för bisarra sexuella våldshandlingar inför ögonen på ett litet barn.
"Döden är en man" gavs ut 1999 av Fischer & Co. I denna bastanta bok redovisar Per Lindeberg en omfattande granskning av fallet innehållande förundersökning, vittnesmål, rättegångsprotokoll och mediebevakning. Per Lindeberg fick tillgång till tidigare hemligstämplat material och material som sållades bort i den första polisutredningen. Han skriver en hel del om mediernas roll i målet, vilket jag tycker är mycket intressant. Redan innan rättegången startat beskrev massmedierna bevisningen i ärendet på ett sätt som gjorde att en fällande dom framstod som den enda rimliga utgången. Per Lindeberg skriver att det var tydligt att även nämndemännen påverkades av det som skrevs om rättegången i massmedierna.
Är det här en journalistisk bok då? Eller framstår det mer som en fiktiv deckare? Jag tycker att Per Lindeberg i allra högsta grad har hanterat den journalistiska formen på ett bra sätt. Jag tycker det känns som att jag läser redovisningen från en mycket omfattande granskning av ett uppmärksammat fall, precis som det här är. Han skriver på ett sådant exceptionellt faktaspäckat sätt att det är svårt att få en bild av att det på något sätt skulle kunna vara ett skönlitterärt verk.
En sak som jag dock fastnar för när jag läser "Döden är en man", trots att den framstår som en opartisk skildring av det som hänt, är att den är riktigt spännande. Som en deckarthriller eller liknande. Jag som knappt har hört talas om det här rättsfallet tidigare, läser med stor nyfikenhet vidare för att få veta vad som "ska hända härnäst". Jag skulle absolut inte påstå att det är negativt, snarare tvärtom. Och jag tror att det är Per Lindebergs språk och disposition bidrar till att göra det här till en så pass spännande läsning.
Den här typen av journalistik kan ha både för- och nackdelar tror jag. En stor fördel är självfallet att du som journalist inte tvingas välja bort material som kan vara relevant, men som kanske inte "får plats" när du skriver en nyhetsartikel på 2000 tecken. Svårigheten är att hålla sig till den journalistiska skrivformen. Det är nog lätt att sväva iväg till något som inte riktigt passar in under benämningen journalistik. Jag tycker att Per Lindeberg har lyckats mycket bra med att skriva en journalistisk dokumentärbok. Även om spänningshalten kanske är densamma som i en skönlitterär roman, så tycker jag inte att han försvinner bort från det journalistiska.
Jag anser att man bör ha samma krav på sanning, källkritik och etik trots att det inte är en nyhetsartikel för Dagens Nyheter man skriver. Kravet på etik är dock, som alltid, det som är svårast att förhålla sig till. Ett etiskt övertramp är mycket svårare att identifiera än ett som har med sanningshalt att göra. Man ska alltid vara kritisk när man läser en text som utger sig för att skildra en verklig händelse. Min uppfattning av innehållet i "Döden är en man" är att det som skrivs är relevant i sammanhanget och att Per Lindeberg varit källkritisk när han har gått igenom det material han har haft tillgång till och bara redovisat det som har känts relevant och sanningsenligt. Jag kan dock tycka att han gör vissa etiska övertramp här och där, genom att framföra vissa uppgifter som i sammanhanget känns lite tveksamma, men som jag skrev tidigare. Etik är svårt.
Jag tycker att "Döden är en man" är en fascinerande och enastående skildring av ett rättsfall där medierna kan ha fått spela en för stor roll för utgången. Kanske hade utvecklingen i rättsprocessen blivit en annan om medierna inte hade uppmärksammat det så mycket. Mycket av det som Per Lindeberg skriver pekar på det.
ERIK HÖGKVIST
Källor:
Lindeberg, Per, Döden är en man, Fischer & Co 2008 (originalupplaga 1999)
http://www.mediemordet.com/ - Mediemordet, om det s.k. styckmordet, obducenten och allmänläkaren.
måndag 4 oktober 2010
Blogginlägg B: Etik i medierna
Etiska frågor är alltid känsliga. Det blir ännu mer känsligt när det gäller etik kring något som ska publiceras offentligt i Aftonbladet t.ex. Det exempel som diskuterades i P1-programmet "Medierna" den 31 januari 2009 är ett väldigt extremt fall, där de etiska frågorna blev svårdiskuterade. Olika medieföretag tog olika beslut om vad som skulle publiceras om händelsen och vad som inte skulle publiceras. Två exempel i sammanhanget är Sydsvenskan (länk till en av artiklarna i Sydsvenskan) och Aftonbladet (länk till en av artiklarna i Aftonbladet). Sydsvenskan valde att inte nämna något alls om att den 26-årige man som mördades var homosexuell eller att de misstänkta mördarna är djupt religiösa muslimer, medan Aftonbladet valde att göra det.
På sätt och vis är det oundvikligt att överväga att det här mordet kan ha varit ett hatbrott. De två misstänkta tonåringarna är religiösa muslimer, varav den ena av dem vid tillfället för det här mordet driver en religlös blogg. En blogg där han enligt uppgift ska ha publicerat texter där han bland annat skriver att ett äktenskap mellan man och kvinna är det vackraste som finns och att allt annat är otukt och kommer att straffas. Den här 26-årige mannen var homosexuell, så därför är det ju fullständigt givet att tanken dyker upp.
I det här fallet är avvägningen av vad som ska publiceras och vad som inte ska publiceras oerhört svår. Därför är det inte alls konstigt att olika medieföretag har valt olika tillvägagångssätt. Sydsvenskan bestämmer sig för att det är bättre att säga för lite än för mycket, medan Aftonbladet anser man genom att mörka etnicitet och religion riskerar att ge en falsk bild av händelsen. Jag kan faktiskt hålla med båda parterna. Jag tycker det är viktigt att delge hela historien och inte förvränga den på något sätt, vilket man kan riskera att göra om man utelämnar vissa uppgifter. Samtidigt kan det bli väldigt ödesdigert om det skulle visa sig att man har publicerat fel uppgifter.
Jag tycker personligen att det bästa tillvägagångssättet är att endast publicera de uppgifter som man har säkerställt är sanna. I exemplet som tas upp i "Medierna" skulle jag inte offentliggöra några uppgifter om att det skulle kunna vara ett hatbrott, om det inte är helt säkert att det är så. Uppgifterna om att de misstänkta var religiösa och att mannen var homosexuell visste man, men för att ge ut sådana uppgifter tycker jag att de måste fylla någon funktion i sammanhanget, vilket också kan vara en mycket svår avvägning.
Jag tycker slutligen att det är oerhört viktigt att vara försiktig med att publicera känsliga eller tveksamma uppgifter eller bilder. Jag skulle t.ex. vara mycket försiktig med att ge ut bilder eller namn på en misstänkt mördare eller rånare, innan det blivit säkerställt att den misstänkte ligger bakom brottet. I fråga om etnicitet och religion tycker jag att man bara bör publicera den sortens uppgifter om det är relevant i sammanhanget. Jag låter regeln som tas upp i "Spelregler för press, radio och tv sammafattar sammanfatta mitt resonemang.
"Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande."
ERIK HÖGKVIST
På sätt och vis är det oundvikligt att överväga att det här mordet kan ha varit ett hatbrott. De två misstänkta tonåringarna är religiösa muslimer, varav den ena av dem vid tillfället för det här mordet driver en religlös blogg. En blogg där han enligt uppgift ska ha publicerat texter där han bland annat skriver att ett äktenskap mellan man och kvinna är det vackraste som finns och att allt annat är otukt och kommer att straffas. Den här 26-årige mannen var homosexuell, så därför är det ju fullständigt givet att tanken dyker upp.
I det här fallet är avvägningen av vad som ska publiceras och vad som inte ska publiceras oerhört svår. Därför är det inte alls konstigt att olika medieföretag har valt olika tillvägagångssätt. Sydsvenskan bestämmer sig för att det är bättre att säga för lite än för mycket, medan Aftonbladet anser man genom att mörka etnicitet och religion riskerar att ge en falsk bild av händelsen. Jag kan faktiskt hålla med båda parterna. Jag tycker det är viktigt att delge hela historien och inte förvränga den på något sätt, vilket man kan riskera att göra om man utelämnar vissa uppgifter. Samtidigt kan det bli väldigt ödesdigert om det skulle visa sig att man har publicerat fel uppgifter.
Jag tycker personligen att det bästa tillvägagångssättet är att endast publicera de uppgifter som man har säkerställt är sanna. I exemplet som tas upp i "Medierna" skulle jag inte offentliggöra några uppgifter om att det skulle kunna vara ett hatbrott, om det inte är helt säkert att det är så. Uppgifterna om att de misstänkta var religiösa och att mannen var homosexuell visste man, men för att ge ut sådana uppgifter tycker jag att de måste fylla någon funktion i sammanhanget, vilket också kan vara en mycket svår avvägning.
Jag tycker slutligen att det är oerhört viktigt att vara försiktig med att publicera känsliga eller tveksamma uppgifter eller bilder. Jag skulle t.ex. vara mycket försiktig med att ge ut bilder eller namn på en misstänkt mördare eller rånare, innan det blivit säkerställt att den misstänkte ligger bakom brottet. I fråga om etnicitet och religion tycker jag att man bara bör publicera den sortens uppgifter om det är relevant i sammanhanget. Jag låter regeln som tas upp i "Spelregler för press, radio och tv sammafattar sammanfatta mitt resonemang.
"Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande."
ERIK HÖGKVIST
fredag 17 september 2010
Blogginlägg A: Nyhetsvärdering
Nyhetsvärdering är mycket viktigt för en journalist. Samtidigt som man kanske vill dela med sig av så mycket som möjligt med läsarna, är det viktigt att värdera vilka nyheter som de potentiella läsarna helst vill ta del av, vilka nyheter som är viktigast för dem. Exempelvis så må det vara hemskt att en familj i Bangladesh har förlorat sitt hem efter en jordbävning. Men 53-åriga Karin som sitter med sitt frukostkaffe i Arvidsjaur och läser Piteå-Tidningen väljer säkerligen en artikel om Arvid på den lokala tobaksbutiken som har börjat sälja lokalproducerad apelsinjuice, före artikeln om familjen i Bangladesh. En nyhet är, som Björn Häger skriver i "Reporter - en grundbok i journalistik", något som tidigare inte publicerats och som har intresse för läsarkretsen.
Med detta i bakhuvudet har jag valt ut två artiklar ur den senaste veckans nyhetsflöde. Den första artikeln är hämtad i Expressen och har rubriken Statsminister Fredrik Reinfeldts svaga punkt. Den tar kortfattat upp att Fredrik Reinfeldt, den hjärtlöse statsministern som han kallas i textens inledning, har sett till att de som har ett arbete har fått sänkt skatt medan sjuka och arbetslösa tvingats vara med och betala miljarder genom nedskärningar i sjukförsäkringssystemet och a-kassan. Artikeln tar upp flera konkreta exempel på människor som har drabbats hårt av nedskärningarna. Huvudfokuset ligger på ett fall där en man blev utförsäkrad av Försäkringskassan och sedan hängde sig samma dag.
Det som gör att den här artikeln har ett stort nyhetsvärde är det snart är val i Sverige. Därmed kan man säga att faktorn närhet i tid gör att artikeln är intressant för läsarna. Om artikeln hade publicerats i januari 2012, så hade nyhetsvärdet inte varit detsamma som det är nu, så nära valdagen. Nyheten är också av vikt eftersom den tar upp berörande exempel om folk som lidit av nedskärningarna i sjukförsäkringssystemet och a-kassan. Artikeln talar mycket till människans sunda förnuft och ska beröra läsaren. Artikeln är också lättförståelig. Det är kanske ingen direkt nyhet att den nuvarande regeringen har gjort ändringar som missgynnar vissa människor och gynnar andra. Det är en fördel om artiklar handlar om sådant som läsaren redan känner till. Första artikeln som publiceras om klimathotet kanske inte lockade så många läsare, men med tiden blir folk mer och mer medvetna om problemet och intresset höjs.
Den andra artikeln jag har valt ut publicerades i Nya Wermlands-Tidningen under rubriken Fängelse för våldtäktsförsök. Texten berättar om en 23-årig man som har dömts till ett års fängelse för försök till våldtäkt. Våldtäktsförsöket skedde utanför Orrbyhallen i Grums.
Den här artikeln har främst ett nyhetsvärde genom faktorn närhet i rum. Ju närmare läsaren något sker geografiskt sett, desto mer intressant är det för läsaren. Hade våldtäktsförsöket ägt rum i Ystad, hade nyhetsvärdet inte varit alls lika stort för NWT. Nu skedde det i Grums och därför höjs nyhetsvärdet något enormt. Nyhetsvärdet höjs ju även genom att det var just ett våldtäktsförsök och att mannen fick fängelsestraff för brottet. Hade det istället varit så att mannen stulit kvinnas handväska, så hade nyhetsvärdet säkerligen inte varit detsamma. Våldtäkt värderas högre än väskryckning.
ERIK HÖGKVIST
Med detta i bakhuvudet har jag valt ut två artiklar ur den senaste veckans nyhetsflöde. Den första artikeln är hämtad i Expressen och har rubriken Statsminister Fredrik Reinfeldts svaga punkt. Den tar kortfattat upp att Fredrik Reinfeldt, den hjärtlöse statsministern som han kallas i textens inledning, har sett till att de som har ett arbete har fått sänkt skatt medan sjuka och arbetslösa tvingats vara med och betala miljarder genom nedskärningar i sjukförsäkringssystemet och a-kassan. Artikeln tar upp flera konkreta exempel på människor som har drabbats hårt av nedskärningarna. Huvudfokuset ligger på ett fall där en man blev utförsäkrad av Försäkringskassan och sedan hängde sig samma dag.
Det som gör att den här artikeln har ett stort nyhetsvärde är det snart är val i Sverige. Därmed kan man säga att faktorn närhet i tid gör att artikeln är intressant för läsarna. Om artikeln hade publicerats i januari 2012, så hade nyhetsvärdet inte varit detsamma som det är nu, så nära valdagen. Nyheten är också av vikt eftersom den tar upp berörande exempel om folk som lidit av nedskärningarna i sjukförsäkringssystemet och a-kassan. Artikeln talar mycket till människans sunda förnuft och ska beröra läsaren. Artikeln är också lättförståelig. Det är kanske ingen direkt nyhet att den nuvarande regeringen har gjort ändringar som missgynnar vissa människor och gynnar andra. Det är en fördel om artiklar handlar om sådant som läsaren redan känner till. Första artikeln som publiceras om klimathotet kanske inte lockade så många läsare, men med tiden blir folk mer och mer medvetna om problemet och intresset höjs.
Den andra artikeln jag har valt ut publicerades i Nya Wermlands-Tidningen under rubriken Fängelse för våldtäktsförsök. Texten berättar om en 23-årig man som har dömts till ett års fängelse för försök till våldtäkt. Våldtäktsförsöket skedde utanför Orrbyhallen i Grums.
Den här artikeln har främst ett nyhetsvärde genom faktorn närhet i rum. Ju närmare läsaren något sker geografiskt sett, desto mer intressant är det för läsaren. Hade våldtäktsförsöket ägt rum i Ystad, hade nyhetsvärdet inte varit alls lika stort för NWT. Nu skedde det i Grums och därför höjs nyhetsvärdet något enormt. Nyhetsvärdet höjs ju även genom att det var just ett våldtäktsförsök och att mannen fick fängelsestraff för brottet. Hade det istället varit så att mannen stulit kvinnas handväska, så hade nyhetsvärdet säkerligen inte varit detsamma. Våldtäkt värderas högre än väskryckning.
ERIK HÖGKVIST
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)